Att psykisk ohälsa som depression, ångest, bipolaritet, trauma och suicidala tillstånd inte kan förstås eller behandlas tillräckligt väl med modeller som ser hjärnan isolerad från kroppen och miljön, råder det en växande insikt om. Trots enorma investeringar i evidensforskning har resultaten med kognitiva terapier som KBT ofta varit begränsade. Det har lett till frustration både inom psykiatrin och bland patienter. Samtidigt är behoven akuta: självmordsfrekvensen är hög, många veteraner och andra utsatta grupper får otillräcklig hjälp. Samhället saknar fortfarande en sammanhängande relevant modell för hur psykisk dysfunktion uppstår och förändras.
Det nya perspektiv som växer fram bygger på ramverket aktiv inferens. Hjärnan fungerar prediktivt dvs förutsägande, i en kontinuerlig samverkan med kropp och omgivning. Detta tydliggör hur perception, kroppsliga signaler, tankar, handlingar och miljö tillsammans skapar både psykiskt välbefinnande och psykisk sjukdom. Denna modell ger förklaring till hur vi fungerar och dysfunktionerar men den öppnar också upp för en ny förståelse av förändring. Att verklig transformation måste ske i själva de processer där problemen skapas.
Behandling kan alltså inte enbart bygga på samtal eller kognitiva omtolkningar. För svår depression, trauma, kronisk ångest m.m. måste interventionen nå dit där kropp, nervsystem och prediktiva modeller samverkar. Transformationen behöver ske där hjärna, kropp och erfarenhet vävs samman dvs. i våra generativa modeller av verkligheten. När dessa processer förändras kan nya sätt att uppleva, känna och handla spontant komma fram. Alltså mer än symtomlindring.
Denna kunskap har tyvärr ännu inte nått längre än till masters och PhD utbildningar på ett fåtal universitet. Den finns alltså inte med i grundutbildningar på universiteten. Psykologer och psykiatriker saknar således utbildning i aktiv inferens och predictive processing.. Karl Friston med flera ledande forskare har påpekat denna avsaknad och att det sannolikt kommer att ta minst tio år innan det ingår i medicinska och psykologiska utbildningar. Det finns således ett stort glapp mellan avancerad neurovetenskaplig forskning och praktisk klinisk tillämpning.
När teori och praktik sammanstrålar
Genom att ”översätta” denna nya vetenskap till språk och modeller som både professionella och allmänhet kan förstå kan vi skapa verklig förändring i vården. Och ge människor tillgång till metoder som inte bara lindrar symptom utan förändrar de grundläggande processer som skapar lidandet. En utbildningsfråga, men också en kulturell och vetenskaplig omställning.
I boken ”EPICA-modellen – Nycklar till förändring” förklarar Ann-Sofi Forsberg och Kjell Forsberg på ett enkelt och tillgängligt sätt vad förändring är och hur man åstadkommer det – perfekt både för allmänheten, psykoterapeuter, coacher, socialarbetare, präster, poliser, yogalärare, läkare med flera.
Genom att integrera metoderna som beskrivs i boken kan vi skifta från att behandla psykisk ohälsa som diagnoser till att förstå och transformera de dynamiska processer som ligger bakom dem.
